Nyckelberget byggs i egen regi

År 1945, efter byggnationerna på Östanås inleddes en ny epok i bolagets historia. Mindre flerfamiljshus ersattes av lamellhus i tre våningsplan med folkhemmets funktionalistiska stil. Lägenheterna blev rymligare och modernare och nu började vi bygga i egen regi på Nyckelberget.

Staden ägde tomter i Nyckelbergsområdet. Vd föreslog fem - sex tomter för treplansbebyggelser på Kvarngatan, i den sydligaste delen av Nyckelberget som också reserverades för bolaget. Även andra byggherrar var aktiva i området. De första husen som skulle uppföras var på Kvarngatan 3 och 5. En byggmästare vid namn Einar Gustafsson hade förklarat sig beredd att åtaga sig ansvaret som byggmästare samt att hålla med arbetsmaskiner. Styrelsen ansåg att om bolaget skulle bygga i egen regi var det av största vikt att byggmästaren inte var utsocknes utan bosatt i Köping. Det visade sig att Gustafsson var utsocknes, han var bosatt i Kolsva men fick till sist uppdraget ändå och byggandet skedde i egen regi med ansvarig byggmästare Gustafsson. Byggnationen sysselsatte över 100 man samt två vaktmästare. Samtliga arbetare var anställda hos Gustafsson. Totalt handlade det om 48 lägenheter från ett rum och kök upp till tre rum och kök samt butikslokaler. Det här blev starten av byggnationerna på Nyckelberget och en ny stadsdel med flerfamiljshus växte fram.

Lägenheterna som uppfördes var moderna med bland annat parkettgolv i vardagsrummen och kylskåp av märket Lux, M, inrymmande 45 liter. Köken hade gott om förvaringsmöjligheter och badrummen utrustades med inbyggda badkar. Gällande de gemensamma tvättstugorna införskaffades tvättmaskiner och centrifuger samt stenskivemanglar. I området uppfördes även den första centralantennanläggningen. Hyran för två rum och kök var 95 kr/ månad. Exklusive trappstädning med 2 kr/månad samt ett bränsletillägg som tillkom. En av hyresgästerna som flyttade in på Kvarngatan 3 kom från en lägenhet i vårt hyreshus på Ögrim. Det blev en rejäl standardhöjning med toalett och rinnande varm- och kallvatten. På Ögrim fanns vid samma tidpunkt inga toaletter utan endast utedass och vatten hämtades från en brunn ute på gården, kontrasterna var minst sagt stora på den här tiden.

Nyckelbergsområdet ändrade utseende då småhus fick flytta på sig för flerfamiljshusen. Från 1947 fram till 1953 uppförde bolaget tolv fastigheter på den södra delen av Nyckelberget. Intresset var stort med 14 sökande till varje lägenhet.

En del av hyreshusen bestod endast av två rum och kök vilket de fortfarande gör. Det berodde på att Bostadsstyrelsen ej lämnade bidrag för ett rum och kök vid nybyggnation då det hade visat sig att 60 % av de nybyggda lägenheterna i landet bestod av enrummare.

Från 1952 - 1954 förflyttas byggnationen till den norra delen av området med adresserna Torsgatan, Mariebergsgatan och Nyckelbergsvägen.

För gemenskapen i bostadsområdena var det viktigt med sällskapsytor mellan fastigheterna, därför blev underhållet av gräsmattor och utemiljön viktigare under perioden. Detta var en ny företeelse för oss, då det var bråttom upp med nya fastigheter och arbetet med utemiljön inte tidigare varit aktuellt. Hyresgästerna på Nyckelberget framförde klagomål angående utemiljön. Vid Mariebergsgatan var gatuförhållandena så dåliga att vid regn var det svårframkomligt för fotgängare. Nyckelberget utvecklades allt eftersom till en egen stadsdel med skolor, butiker och affärer. Några exempel var: Konditori Mecka, Frukt och grönt, Ingemars Livs, Vilborgs Livs, Konsum med flera.

I takt med ökat bostadsbestånd ökade också antalet hyresgäster. I början av 50-talet bildades en kamratförening, nämligen föreningen Smålägenheters hyresgäster. Det var dåtidens boinflytande där man kunde framföra önskemål och synpunkter om boendet och området, cirka 60 % av alla hyresgäster var anslutna. Föreningen ansåg bland annat att bolagets vd var känslig för kritik och önskade framförallt en bättre kontakt mellan styrelsen och hyresgästerna för att få en ökad trivsel och gemenskap i områdena. Flertalet av föreningens önskemål angående utemiljön verkställdes och kontakten blev bättre mellan styrelsen och föreningen.

För de flesta av hyresgästerna var tvättstugan en helt ny företeelse och det var många som skulle samsas om den. Det kunde vara upp till fyra fastigheter som delade på en gemensam tvättstuga. Tvättstugan innehöll vanligtvis en till två tvättmaskiner, en handtvättstuga, torkrum och mangelrum. För att hålla ordning upprättade bolaget särskilda tvättlistor där hyresgästen fick tvätta en dag i månaden och dagen därpå fick man mangla den torkade tvätten. I pensionärshemmen var standarden inte lika hög. Där fanns inga tvättmaskiner utan bara tvättgrytor och någon mangel fanns inte att tillgå. De fick frakta sin tvätt till olika hyresmanglar som fanns runt om i staden. Det gick så långt att frågan togs upp i stadsfullmäktige om inte pensionärerna skulle ha rätt till en mangel, vilket de också fick.

För att hyresgästerna skulle lära sig tekniken med de nya tvättmaskinerna skickade leverantörerna ut så kallade ”tvättexperter” för en grundlig genomgång hur dessa fungerade.

Det kostade en slant att tvätta och det fanns myntautomater i tvättstugorna. Myntautomaten på Kvarngatan 3 lockade inte bara till sig hyresgäster som behövde tvätta utan frestelsen till innehållet blev för stor och den 25 maj 1948 rensades den på hela sitt innehåll på 16,50 kronor.

Administrationen kring tvättstugorna blev nya arbetsuppgifter för bolaget. Ordningsregler, tvättlistor och städning av dessa kom till. Problem med att samsas och hålla tvättider var redan från början ett problem vilket än idag håller i sig. Föreningen Smålägenheters hyresgäster lämnade in synpunkter om detta till vd och han gillade inte anmärkningarna utan tyckte att man borde komma överens och dela tider samt att handtvättstugan kunde användas mer trots de nya maskinernas intåg.

I hyreshusen på Kvarngatan tillhandahölls inte varmvatten kontinuerligt. Från perioden 15 september - 15 maj fick hyresgästerna varmvatten åtta dagar i månaden. Under sommarhalvåret tillhandahölls inte varmvatten alls men efter hyresgästernas önskemål genomfördes en undersökning om de ville ha varmvatten under sommarmånaderna. 45 hushåll svarade ja och tre nej. Då inte alla svarade ja blev det inget varmvatten under sommarhalvåret.

Med byggnation i egen regi och utökat fastighetsbestånd började arbetsuppgifterna för verkställande direktören bli för omfattande för att hinna med att utföras på fritiden. Till en början förenades direktörskapet med en halvtidstjänst hos staden, som sedan utvecklades till en heltidstjänst och även en assistent anställdes i bolaget.

Med den höga byggnadstakten i slutet på 40-talet och prognoser som visade på 500 lägenheter i beståndet krävdes mer personal för underhåll och förvaltning. Stadens planteringsnämnd hade fram tills nu tagit hand om bolagets planteringar intill fastigheterna. Enbart klippning av gräsmattorna kostade väldigt mycket och det var bättre att anställa en egen heltidsanställd fastighetsskötare som ansvarade för skötseln. Bolaget annonserade efter en fastighetsskötare i augusti 1949. Det var 20 sökande till tjänsten och tre kallades till intervju tillsammans med sina fruar. Förutom en heltidsanställning fick också fastighetsskötaren en bostad för att enkelt kunna utföra sitt arbete i området. I några områden hade städning av trapphusen skötts av hyresgästerna själva samt öppning och stängning av portar. Men när vi längre fram anställde fler fastighetsskötare/portvakter blev dessa ansvariga för uppgiften. Städningen blev dock för omfattande så sedermera anställde bolaget fyra hyresgäster som trappstäderskor.

1946 ändrades bolagets namn till AB Smålägenheter i Köping och 1953 bytte vi namn till Köpings Bostads AB. Vi utvecklade och ändrade samtidigt vår affärsidé till: Bolagets verksamhet skall hava till föremål att i Köpings Stad uppföra bostadshus samt idka annan i samband därmed stående verksamhet.

Den tidigare affärsiden fokuserade endast på uppförande av småhus.

Vd bytte upp sig från ett litet kontorsrum i ett av pensionärshemmen till ett eget elegant tjänsterum i rådhuset och kontorspersonalen får nya och större lokaler i en paradvåning på Östra Långgatan 4.

Nya hyreskontrakt skrevs om varje år när hyran skulle justeras. Det var ett omfattande manuellt arbete med en vanlig skrivmaskin där alla kontraktsblanketter skulle fyllas i med titel, namn, adress, kvarter, hyra, diverse klausuler med mera. Det var portvakten som hade till uppgift att knacka dörr för att samla in de gamla kontrakten och sedan dela ut de nyutskrivna.

Samarbetet med byggmästare Gustavsson hade visat sig vara framgångsrikt då vi låg 10 – 15 % under hyrorna jämfört med andra uppförda bostadshus i staden. Trots detta upphör samarbetet med Gustavsson och 1952 köpte vi in en egen maskinpark. Byggnationerna på Nyckelberget upphörde 1954 och nu påbörjades en satsning på mer central bebyggelse. En ny stadsplan planerades med fyra punkthus i sex våningar intill Idrottsplatsen vid Västeråsvägen. Bolaget såg optimistiskt på framtiden och ville bidra med nya inslag i stadsbilden som till exempel radhus, men hyran skulle bli för dyr. Samtidigt som det inte betjänade invånarna på samma sätt som om de skulle byggas höghus då bostadsbrist rådde. Beslut togs och nu skulle bolaget för första gången börja bygga höghus i Köping.